Tankarna som går i huvudet nu efter att jag har läst lite är faktiskt att den är rätt hemsk. Erik, som huvudpersonen heter, får stå ut med mycket våld. Det talas mycket om ''eftermatenstryket'' och om hur han hoppas på att det inte ska bli allt för hårt. Det är hemskt att tänka att sådant här händer (eller hände) på riktigt. Efter att ha läst de här sidorna är alltså mitt intryck att det handlar mycket om våld, att Erik måste vara starkast och bäst på att slåss för att klara sig i skolan.
Jag vet inte om jag har lärt känna huvudpersonen Erik sådär jättebra än, men som sagt så får man ju veta att han utsätts för mycket våld, och på så sätt tycker man synd om honom. Man märker att han är en individ som verkligen inte mår bra och som har mycket press på sig att vara tuff bland sina kompisar. Det känns fortfarande lite svårt att få ett tydligt ansikte på några personer i boken, men det kommer nog ju mer jag har läst boken. Däremot så ser jag Fyrtonet som en väldigt lång, lite grov kille, så som han beskrivs i boken.
Som jag skrev förut så väcker boken vissa känslor genom att man får läsa om Erik när han blir utsatt för så mycket våld. Han blir slagen av sin pappa, sin lärare och ibland hamnar han i slagsmål. Man tycker alltså synd om honom och boken känns lite hemsk ibland just pga av det.
Det känns som att det är väldigt strikta regler med otroligt stränga lärare på Eriks skola som i boken kallas för läroverket. Eleverna måste lyssna när präster eller rektorn predikar, de måste ha speciella kläder som är likadana på idrotten, de får anmärkningar om de gör olika saker som drar ner deras ordningsbetyg och framförallt fick de stryk om läraren tyckt att de misskött sig. Så är det verkligen inte på vår skola, och vi har ju kommit längre i tiden. Här respekterar lärare och elever varandra, det finns ju såklart regler på skolan, men verkligen inte på samma sätt som på i boken.
I boken handlade det mycket om att man skulle ha en vacker och muskulös kropp för att vara bra på idrott. På våra idrottslektioner idag så gör alla så gott de kan, alla är inte bra på samma saker, men vi försöker ändå. Visst har man kanske bättre förutsättningar för vissa sporter om man har en kropp med en sådan struktur, men som sagt är det viktigaste att göra sitt bästa.
I boken beskriver Erik hur man märker om en person är från en fin familj eller inte, att man hör det på hur personen pratar. Visst kan människor från lite finare familjer kanske prata med lite finare ord eftersom de har lärt sig det, men faktum är att människor från sådana familjer är precis som från människor från en mindre fin familj. De behöver alltså inte märkas att en person är från en lite finare familj. Den sista meningen jag lästa var: Sen måste han fort tillbaks till sin koncentration. Just då i boken höll han på att tappa en tallrik i golvet, men för att inte få mer stryk än vanligt försökte han fånga den, och lyckades. Mina tankar runt den meningen är alltså att han var rädd, rädd för att hans pappa skulle bli arg på honom och slå honom ännu mer.
Språket i boken är lätt, man förstår allt och jag har hittills inte råkat på några svåra ord alls. Något annat jag vet om Jan Guillou än att han har skrivit den här boken är att han har varit mycket i Afrika och sett vilda djur.
